Plattformar för delade resurser når nya områden
Bild: Unsplash
Text: Judith Wolst
Att vi behöver ta oss från en slit-och-släng-modell till ett cirkulärt samhälle står allt mer klart. I boken Business Model Shift sammanfattar författarna nödvändig förflyttning så här:
Use it, not own it
Use it together
Use it longer
Use that by-product
Use it again
Use it again, elsewhere
Ett av verktygen för att ställa om i en hållbar riktning handlar om plattformar som kopplar samman utbud och efterfrågan – och gör det enklare att välja alternativet ”use” framför ägande. Dels är individuellt ägande inte det mest effektiva sättet att fördela resurser. Bilar som ägs av privatpersoner står exempelvis outnyttjade 95 procent av tiden. Dessutom ser vi en förflyttning av värderingar vad gäller status, där framför allt unga snarare värdesätter upplevelser framför ägande av glassiga prylar.
Grunden i företagande har alltid handlat om att skapa värde som någon är beredd att betala för. Traditionellt har det handlat om att erbjuda produkter och tjänster som man säljer och utifrån detta göra vinst (förutsatt att man lyckas med själva värdeskapandet vill säga). I dag ser det annorlunda ut. Värde handlar allt mer om att vara den som kopplar samman och möjliggör för tillit mellan parter på nya sätt. Från slutet av 2010-talet har vi sett en explosion av så kallade plattformsföretag som gör just detta utan att själva varken äga eller kontrollera resurserna. I nästa steg har en så kallad delningsekonomi eller ”access-driven economy” vuxit fram. En modell som dessutom visat sig vara oerhört lönsam vilket du kan läsa mer om här.
Om vi ska fortsätta att slänga oss med buzzwords kan vi också notera begreppet O2O som står för online to offline. Termen beskriver en typ av plattformar som de senaste åren har exploderat och där beställningen görs digitalt (oftast via mobilen), men där nyttjandet produkten eller tjänsten sker i den fysiska världen. Några av de mest omtalade (ja, nästan uttjatade) exemplen är Uber och AirBnb. Men också aktörer som Foodora, Voi, KRY, Rover, Upwork, Coursera, ShareDesk och TipTapp.
Visst har vi kunnat dela på resurser även tidigare – vi har gått över till grannen för att låna socker eller till svärmor för att låna något avancerat verktyg för att såga ner buskar med. Men det har tidigare varit betydligt svårare att låna resurser av främlingar. På plattformarna kopplar vi enkelt ihop utbud och efterfrågan – och med betygsättning och användarkommentarer vågar vi lita på främlingar så pass mycket att vi hyr en okänd individs lägenhet eller hoppar in i någons privata bil. Och med Bank-ID som grund tror vi på att personen på andra sidan skärmen faktiskt är en kompetent läkare. Och så vidare.
Blickar vi framåt lär ”plattformifieringen” fortsätta att växa, men också ta klivet in på en rad nya områden som vi kanske inte ser framför oss i dag. Och givetvis väljer jag ett par sådana exempel som har med hållbarhet att göra – den här gången inom jordbruk.
Utsläppen från jordbruk och skogsbruk står idag för nästan en fjärdedel de totala utsläppen globalt, så de sektorerna behöver verkligen ställas om. Utsläppen består bland annat av metangas från köttdjur, gaser från produktion och användning av konstgödsel, utsläpp från transporter och jordbruksmaskiner samt utsläpp som smiter ut när vi på olika sätt bearbetar jorden. Här kan tekniken hjälpa bönder att dela på resurser. Ett exempel på detta är appen Trringo i Indien som möjliggör för bönder att dela på traktorer och annan utrustning.
En av de större bovarna i jordbruksdramat är det faktum att det har varit mer lönsamt att använda mer gödningsmedel än nödvändigt – något som resulterar i övergödning i sjöar och hav, men också att överflödig gödsel omvandlas till växthusgaser. Idag sprider bönderna oftast själva ut gödsel på sina åkrar utifrån erfarenhetsbaserad känsla och generella rekommendationer. Nu utvecklas allt fler tjänster där bönder kan köpa in tjänsten gödsling och där AI och sensorer läser av marken, förutser vädret och utifrån en rad parametrar anpassar mängden gödningsmedel som sprids ut. Ett slags Netflix för gödsel.
Mot 2030 🔮
Blickar vi mot 2030 kommer kommer vi med stor sannolikhet se plattformslogiken appliceras inom allt fler branscher – där förtroende skapas mellan nya aktörer. Där betalning och avtal bakas in i lösningen, och där matchning av utbud och efterfrågan görs med hjälp av sökresultat, filter och AI. Den senaste tidens framsteg inom artificiell intelligens lär leda till ytterligare förbättring och ökade möjligheter att skräddarsy upplevelser på plattformarna.
Dels kommer utvecklingen att fortsätta inom B2C och C2C (plattformar där konsumenter köper tjänster av varandra), men också inom B2B som i exemplen från jordbruket. Andra B2B-exempel som visar vägen är:
Equimpent Share där byggbolag kan hyra sådant som grävskopor och lyftkranar i stället för att investera i egna.
Flexe som erbjuder ”on-demand warehousing”.
Tyska V-Industry som gör spännande saker som 3D-printing tillgängligt för fler.
Plattformar som Open Energy gör det möjligt för företag att köpa och sälja grön energi mellan varandra.
Tradeshift möjliggör för samarbeten när det kommer till logistik och försörjningskedjor, vilket minskar kostnader, transporter och avfall.
Kwipped som gör det möjligt att hyra den ena spännande maskinen/utrustningen efter den andra inom områden som medicin, labb och lantmäteri.
“2030 är plattformar för delade resurser en av flera lösningar för att komma bort från slit-och-släng-modeller. Vinnarna blir de som lyckas koppla samman utbud och efterfrågan inom nya branscher och områden. ”
Judith Wolst är (förutom initiativtagare till den här rapporten) entreprenör, digital rådgivare, föreläsare och författare. 2022 blev hon utsedd till MySpeaker of the Year inom kategorin framtid. Hon driver bland annat SusTechable som är en plattform med fokus på hur teknik kan hjälpa oss i den gröna transformationen.